Bland det fånigaste jag vet när det gäller spelforum, är sådana där “Jag såg <insert random spelskribent> på bussen/pendeln/stan/ica!”. Så oerhört fjantigt att behöva basunera ut att man råkat befinna sig på samma plats vid samma tillfälle som någon mer eller mindre känd person i spelkretsar.
Detta var fram tills igår. Efter en sväng på stan och hemköp så pallrade jag mig på tunnelbanan hem. Slog mig ner på första bästa plats. Ett bekant ansikte jämte mig som tog några sekunder att placera. Spelrecensenten Thomas Wiborgh från Level! Mitt lilla flickhjärta tog ett extra skutt, och för en snabb sekund svindlade tanken förbi att man kanske borde sträcka ut handen lite försiktigt och faktiskt RÖRA vid Thomas Wiborgh. Tänka sig. Men jag lät bli, och några stationer senare gick han av. Jag satt och fnissade för mig själv en stund innan ruset la sig. Och jag som inte ens är särskilt förtjust i Thomas Wiborgh.
Någon forumtråd blev det inte, herr Wiborgh får nöja sig med ett blogginlägg.
Ibland undrar man ju hur alla karlar som sitter och lirar över live tänker. Är tanken så vilt främmande att den där ljusa rösten i andra änden av konversationen faktiskt är en tjej?
Nej, nej det är klart. En tjej? Pfft. Det är väl ändå bara en liten kille som inte kommit in i målbrottet. Eller någon heliumtrippad snubbe kanske. Eller varför inte en kastratsångare? Allt verkar te sig mer troligt för nästan alla jag spelar med. ”Hey, dude, over here…”, ”Thanks man!” och att bli benämnd som en ”he” är vardagsgodis nuförtiden. Jag kan ju tycka att min tjejiga röst och min tjejiga gamertag i kombination med min vana att bara spela kvinnliga karaktärer i Marvel Ultimate Alliance borde ge en liten hint åtminstone. Men ändå damp det ner ett meddelande hos mig med ”hey man, nice playing with you.” efter en flera timmar lång spelsession.
Ibland vill jag bara skrika i micken att jag varken är en ”dude”, ”man” eller ”guy” på bästa attentionwhoriga sätt. Och då antagligen mötas av att ”Pics plz”.
Egentligen borde det ju inte ens spela någon roll. Alla är ju lika som det så fint heter. Men det stör mig, Varför kan tjejerna inte få vara en lika stor självklarthet i spelvärlden som killarna?
Idag är en sån där dag som det nästan är syndigt att sitta och spela. Jag behöver inte ens tampas med kliet i xboxfingrarna, jag är nämligen i Söderhamn och firar midsommar.
Tur att det finns bärbara konsoler också, bilresan hit tog nämligen 3 timmar. En rosa ds och en rosa psp har jag ju faktiskt i min ägo, jag gillar egentligen psp’n bäst, men ds:en har ju helt klart den som har bäst spelutbud. Kompromissen blir att man får släpa runt på båda.
Tidigare så satt jag med en koncentrerad treåring i knät medans jag spelade Loco Roco. Han hejade på och fick hjälpa mig att trycka på O-knappen när det var dags att dela på loco roco’n. Det ska börjas i tid!
Nej, nu väntar ett bord uppdukat med diverse mumsig midsommarmat, och lite aktiviteter och lekar kan man nog också förvänta sig, så trevlig midsommar på er också!
Igår trillade det in ett nytt spel på Xbox Live Arcade-marknaden, Band of Bugs. Utvecklat av Ninja Bee. (Nåja, de har ett coolt namn iaf.)
Laddade ner demot och nää, det väckte inget vidare intresse hos mig. Påminde mig mest om Onimusha Tactics som jag spelade i förra sommaren. Fast med knubbiga skalbaggar. Slöseri med hårddisk utrymme känns det som. Fast jag ska inte säga för mycket, jag vet inte om 2 minuters spelande räknas som en ärlig chans.
Har nyss lirat en sväng Shadowrun… Att gå från Dead Rising, där jag slaktar horder med zombies i en handvändning, till Shadowrun där folk helt plötsligt… slaktar mig gång på gång. Nä, jag orkar faktiskt inte. Det är ju så man skäms!
Ibland älskar jag fps. När det är singleplayer. Men multiplayer… nä, jag är helt enkelt för kass för att tycka det är kul och saknar tålamod nog att bli något annat än kass. Jag har lust att kasta in kontrollen och börja med mindre emotionellt påfrestande hobbies som att knyppla eller vika pappersflygplan. Det är som att för varje timme jag genomlider ett frustrerande online-fps måste jag ta igen mig med en timme i något slaktarspel där jag är herre på täppan igen.
Men skam den som ger sig, efter några hundra zombies i Dead Rising är blostörsten släckt och jag kommer att vara mitt gamla vanliga spelglada jag. Tills dess kommer jag att bubbla ur mig fula ord och tycka att Shadowrun är ett jävla skitspel som befolkas av människor som inte har något bättre för sig än att snipra arslet av små töser som bara vill ha lite kul.
I kontrast till allt gulligt Viva Piñata-spelande bestämde jag mig igår för att spela vidare på Dead Rising. Ett alldeles ypperligt spel med mitt favoritinslag, nämligen zombies i mängder. Jag hade börjat närma mig slutet av spelet, och bestämde mig för att jag skulle se till att klara spelet under kvällen. Sagt och gjort, eftertexterna rullade efter slutet som faktiskt gjorde mig lite besviken.
Men inte då, låste visst upp ett så kallat ”Overtime mode” som resulterade i att jag hade ytterligare ett dygn(inte ett riktigt, ett Dead Rising-dygn) på mig att ordna upp saker och ting. Läggdags sköts fram ytterligare några timmar. Slutbossen tog 4 försök innan jag tillslut kunde ge denna en riktig smocka. Ett aningen mer tillfredsställande slut. Eftertexterna en gång till. Sen hopp i sängen. Trött som en sten imorse. Ikväll blir det till att kasta sig in i det zombiefyllda köpcentret en gång till. Få spel har gjort mig så sugen på att vilja köra ytterligare en runda så som Dead Rising. Så lite tid, så mycket att göra.
För att tala om vilken liten gamerscore-junkie jag har blivit måste jag ju stoltsera med att jag fick achievmenten för att döda fängelsekillarna och sno deras bil. Och oj oj oj vilken puffra man fick!
För mig är Dead Rising i nuläget det allra bästa spelet till Xbox 360. Och det säger jag inte bara för att jag älskar zombies. Lite kanske. Men mest för att det är sant.
