Att sjunga är inte riktigt min grej.
Men ärligt, att vara i Tokyo utan att prova på karaoke är en ekvation som inte går ihop, så idag hyrde vi ett karaoke-rum i två timmar. Det visade sig vara på tok för lite tid och vi utökade det med ytterligare två timmar innan vi var nöjda för dagen. Fantastiskt roligt!
I det lilla rummet vi hyrde fanns soffor, en tv, karaokemaskin och ett bord. Ur en telefonkatalogstjockt register kunde man välja bland japanska och engelska låtar. På lilla trådlösa manicken som hörde till karaokemaskinen knappade man sedan in artist eller låttitel så var det bara till att välja rätt låt.
Jag låter klippet nedan tala för sig själv, med en liten notis om att låten vi sjunger heter Oshiri kajiru mushi, lite fritt översatt ”bottom biting bug” om jag har förstått det rätt.
[youtube=http://uk.youtube.com/watch?v=RICvyf0J0mM]
Mina fötter och vader värker av allt spankulerande som vi ägnat oss de senaste dagarna och magen är mätt och glad av all ny fantastisk och ofta tokig på gränsen till konstig mat som inmundigats. (Jag brukar äta donuts till frukost!)
Här har ett gäng bilder från de första dagarna i Tokyo. Ni får stå ut med den dassiga kvalitén, jag kommer inte åt att redigera RAW, utan lägger upp visnings-jpg:arna som kameran sparar, men åh, bättre än inget! (klicka dig vidare till hela inlägget för att se alla bilder)
(Läs mer…)
Jag ska tala om för er att Tokyo är allt bra vackert från en bar 39 våningar upp.
Klockan är halv fem på morgonen och jag kan inte sova.
Jag shanghaiar en bild på mig som min resebuddy tog igår precis när vi kommit hit!
Inför morgondagen(idag-dagen snarare, eftersom jag lär gå ut så snart det ljusnar) ser planen ut såhär: vara i tokyo, äta japansk mat och handla roliga prylar för mina yen. Och just det, träffa bloggkompisen Said om allt går som det ska. Man känner sig nästan lite handikappad utan sin mobil, hur ska man stämma träff egentligen? Sen påminde vår husvärd Tommy oss om att det faktiskt finns mynt-telefonautomater. Se där, old school så det bara smäller om det.
Vad som förvånat mig mest hittills är hur många japaner som går runt med vita munskydd. Många är pollenöverkänsliga, andra är bara bussiga och vill inte smitta ner resten av stan med sina förkylningar. Det ser konstigt värre ut i vilket fall som helst.
Jag vill handla allt jag ser ungefär. Japan är allt bra fantastiskt.
… utbrast en liten unge på helsingsfors flygplats igår.
Flygresan gick fint och det känns som om jag grejar tidsomställning fint. Det kändes konstigt att de serverade frukost på planet samtidigt som min svenska klocka visade midnatt. Men nu är jag på plats och har hunnit käka lite japansk mat och strosa runt i några affärer där vi bor samt lirat lite spel i arkadhallar som råkade ligga på vägen. Jag har knäppt lite bilder som jag delar med mig av så fort jag får möjlighet!
Nu ska jag mumsa i mig en chokladfylld croissant och socialisera med mitt värdpar, tjing!
Jag åker till Tokyo på torsdag. HJÄLP. Fyra veckor.
Känns som att jag inte har packat dugg. För det har jag ju visserligen inte. Imorgon tänkte jag tvätta det sista efter att jag har varit ute och käkat lite hejdå-middag med min ofrivilliga roomie.
Vad kan gå fel egentligen? Jag har tittat på mitt pass sjutton gånger och det är fortfarande flera år innan det går ut. Yenen är växlade och vaccinationssprutorna är tagna. Reseguiden inhandlad och biljetterna bokade.
Äsch, jag grejar det här! Förhoppningsvis har jag internetuppkoppling där jag bor och kan blogga vidare under fantastiska omständigheter. Så lätt blir ni inte av med mig.
P-piller, pass och pengar. See you in Tokyo!
