Jag minns hur ett av mina ex envisades med att köpa så kallade ”importspel” från någon sida på nätet. I hyllan fanns ps2-spel märkta ”Gamestation 2”, spel med hemmaprintade pixliga omslag och spel som saknade omslag helt och hållet. När vi senare slog våra hem ihop skämdes jag så för dessa fula piratspel att jag puttade in dem längs bak i skåpet och ställde mina fina originalspel framför.
Jag har aldrig gillat piratspel.
Jag älskar att öppna upp ett nyköpt spel. Fippla reda på den där lilla plastremsan och dra loss plasten, för att mötas av den distinkta plastfodralslukten, för att inte tala om de få gånger man möts av ett strävt pappfodral eller en aluminiumdoftande plåtlåda i allra bästa limited edition-format. Bläddra några sidor i manualen och klicka loss skivan och ploppa in den i konsolen. Proceduren är nästan som en ritual, fylld av förväntansfulla känslor.
Piratkopierare hostar glatt fram en hel hög argument och intalar sig själv att det är helt okej. Mest för att alla andra gör det.
”Spelet är inte värt 600 spänn, så jag laddar ner det” kraxar den fattiga studenten och kramar sin chippade xbox.
Detta är i mina ögon så långt ifrån ett giltigt argument man kan komma. Det finns bättre lösningar: Vänta tills det sjunker i pris, köp det begagnat, hyr det eller låna av en kompis!
När man har heltidsjobb och relationer till höger och vänster som ska jongleras med, är den speltid man har dyrbar (tack gode gud att jag inte har några barn!) Periodvis är det timmar dagligen som jag hinner spela, men ibland bara några timmar i veckan om jag har det stressigt. Därför väljer jag mina spel med omsorg. Är spelet inte värt mina pengar så är det definitivt inte värt min tid.
Att spelindustrin ser ut som många andra branscher gör ju ingen förvånad. Pengar styr vilka spel som görs och släpps och ens tas in på den svenska marknaden. Pengarna vi betalar för våra spel styr vilka spel som får uppföljare och vilka genrer som krutet läggs på. Dom som väljer att ladda ner sina spel är inte delaktiga i den här processen, och har i mina ögon ingen rätt att klaga på varför ett visst spel inte fått någon uppföljare, varför vissa genrer verkar dö ut eller varför en del spel inte ens släpps i vår region. Att köpa ett spel är mitt sätt att säga ”Hej, jag gillar erat spel. Här får ni lite pengar, gör ett till vetja!”.
Jag vill påstå att kvalitén på spelandet många gånger sjunker i takt med att piratkopierandet ökar. Har man inte betalat för spelet är det lätt att om man fastnar eller tycker att spelet känns segt i början, bara stänga av och prova nästa spel. Har man betalat för ett spel är man mer benägen att anstränga sig för att komma in i det, och hitta den där härliga spelkänslan som spelet hela tiden velat erbjuda. Det finns alldeles för många spel där ute som har fruktansvärt sega första timmar, för att sedan skapa en alldeles underbar värld att fastna i. Detta mer sant än någonsin när det gäller rollspel. Pirakopierande gamers är ytliga, och kastar bort ett spel som inte hookar på direkten, och går då miste om komplexa spel med djup som egentligen kanske bara tar ett tag att komma in i.
Sen har vi ju biten med att det faktiskt är olaglig och borde kännas en smula fel i din moraliska tå. Men det är ju upp till var och en att känna efter.
