Idag ska jag tala om för er hur det är att vara tjej och älska tvspel.
Vi är inte så himlans många vi brudar i den mansdominerade skaran gamers i Sverige, eller någon annanstans i världen heller för den delen. Nu pratar jag inte casual gaming i stil med Singstar eller The Sims. Jag talar passionerad spelkärlek rakt från hjärtat.
Och ibland är det som om vi inte existerar överhuvudtaget. För när vi väl vågar ge oss till känna möts vi antingen av skepsis eller ett “OMG, pics plz!”.
I torsdags var jag ute och drack öl med massa spelmänniskor. Branschfolk, speljournalister och allmänt spelintresserade personer. Vid ett tillfälle sa en kille till mig att jag inte behövde låtsas att jag var intresserad av den pågående diskussionen, som föga förvånande handlade om spel. Jag fick fram något om att jag minsann spelat Amiga sedan jag var fem och råkade vara högst intresserad av det diskuterade ämnet. Jag vet att jag inte borde ta åt mig och än mindre bry mig, men jag undrade tyst för mig själv hur många i det där rummet som tänkte som han utan att ens säga något.
Förvånansvärt nog är det där bland mina egna som det är värst. Mina nickningar och instämmande humningar måste ju framstå som inget annat än artighetsuttryck för den som tror att jag gått in på fel bar eller är där i egenskap av ointresserad flickvän. Det är så mycket lättare att vifta bort det som hederliga gamla fördomar när det kommer från någons som inte är ett dugg intresserad av spel, men när det kommer från en av mina egna, det är då det känns mest.
Är det så svårt att tänka sig att det bakom en utåtriktad, glad och snygg kvinna döljer sig en tvättäkta spelnörd?
