I förrgår: Innan jag hunnit ropa ”Left 4 Dead” hade Nikke plockat fram Snatcher till Mega-CD och sa ”Det här ska vi spela!”. Jahaja, det går väl bra. Cyberpunkiga mördarmaskiner går ju trots allt nästan upp mot zombies. Nästan.
Idag är jag en grym spelupplevelse rikare.
Snatcher hittade till Europa och USA 1994 efter att ha släppts åtskilliga gånger till diverse format i Japan. Bakom spelet står Hideo Kojima och alla som någon gång satt tänderna i ett Metal Gear kan ju ana vad man har att vänta sig. Förutom att spelet har en intressant och vuxen story med djup och många twister är röstskådespeleriet riktigt bra. Och då menar jag inte riktigt bra för att vara 1994, utan bättre än flera av spelen idag.
Spelets intro:
Spelets story bygger på att ett kemiskt vapen dödade hälften av jordens befolkning 1996, och 50 år senare hotas jorden av robotar som dödar människor och förklär sig som sina offer. Du tar dig an rollen som minnesförlustdrabbade Gillian Seed, en JUNKER-agent som jagar dessa robotar, som kallas för just Snatchers.
Interfacet är menybaserat och du förflyttar dig mellan olika områden och tittar, undersöker och pratar med folk. Några skjutscener bjuds man också på, men de utgör sällan någon större utmaning men ger spelet lite variation och känsla.
Vi klippte hela spelet på två kvällar, men använde guide en del för att korta ner speltiden, runt 10-12 timmar är nog normal speltid för att klara det här spelet. Tyvärr hängde sig spelet mitt i den över halvtimmeslånga slutsekvensen (Kojima… vad mer kan jag säga?), så vi fick ta youtube till hjälp för att se det allra sista, men det var det värt. Jösses vad bra spelet är. Får du en chans att spela det här spelet, gör det!
