Jag har varit på bio idag! I taket lyser stjärnorna, en ungdomsfilm baserad på en bok skriven av en mycket duktig tjej från samma lilla småländska håla som jag. Lokalpatriotism ftw!Förutom att jag, som vanligtvis är lite av ett stoneface, lipade mig igenom filmens sista del. Snörvlande hulkningar var inte långt borta när tårarna rann nedför kinderna, och övriga salongen hakade på. Varför såg jag inga såna vettiga filmer när jag var tonåring? Jag tittade på saker med mycket blod och konstiga spöken.
Anyhow, ett litet mail väntade i inkorgen när jag kom hem där Mattias påminde mig(tack!) om Resident Evil 5-demot som kom idag. Har man inte sneakat till sig det japanska demot sedan tidigare och hunnit tröttna är nu ett jäkligt bra tillfälle att provspela lite Resident Evil 5, om man har guldmedlemskap på live vill säga. Annars får man nog snällt vänta en vecka eller så.
Spännande med demo! Men ärligt talat är det ju mest smärtsamt hur man bara får spela en bit och sedan tvingas vänta nästan två månader för att få hela kakan. Jag vill ha Chris. Nu.
Age of Empires är inte bara ett av mina gamla favvospel till pc, utan finns också i brädspelsformat. Age of Empires: The Age of Discovery var precis det som vi plockade fram för lite kvällsunderhållning en slapp söndag. Lite lagomt klurigt, inte alltför långt och ganska lätt att komma in i även om man inte spelat det förut.
Jag har dock spelat det förut och bestämde mig ganska tidigt för en taktik som jag höll stenhårt på, så medans de andra slogs med varandra slogs jag med indianer på eget håll och samlade på båtar. Med en ynka liten poäng lyckades jag besegra Tobias som kom tvåa efter den slutgiltiga poängräkning. Hah! Det kallar jag snyggt. Eller tur. Kanske mest tur.
Sen har jag hunnit med några timmar Fallout 3 och känner mig genast som en lite lyckligare människa. Vill finkamma varenda lite centimeter av Fallouts trasiga värld, helst nu med en gång genast. Men imorgon är det ju måndag igen, och batterierna ska laddas så jag hoppar i säng nu.
Igår rände vi runt på stan och handlade pinsamt billiga saker på halva-rea-priset-rea. Bland annat kom jag hem med två helvita tischor från lindex för 15 kronor stycket som ska få sig en liten make over med transferpapper.
Jag funderar på att göra ett gäng Mega Man-bossar runt kragen på framsidan, och sen en lite större Mega Man på ryggen. När han hoppar såklart, då är han snyggast. Ett bra ställe att hitta inspiration på är The Shyguy Kingdom, där finns sprites från massor gamla sköna lir.
Fast jag är sugen på att göra en tröja med katamari-prinsens alla kusiner också. Jag älskar den grafiska stilen i Katamari Damacy-spelen! Ska man ha tag på bra bilder som är tillräckligt stora och gärna frilagda brukar jag googla efter skrivbordbakgrunder. Wallpaper Abyss har en egen avdelning för bilder med spelmotiv, där finns massor av ideér. Är man lite händig med bildbehandlingsprogram kan man ju frilägga och dona själv.
Ni vet ju hur grymt lyckat mitt förra försök blev.
Jag är tjej, jag ska tycka att ungar är söta. Men jag är ju också en gamer, vilket gör att jag tycker att den här ungen är ungefär dubbelt så söt som alla undra småglin jag sett. (filmklippet hittade jag i hos TehFnoRd)
[youtube=http://se.youtube.com/watch?v=MkZ2S-oqNs8]
Jag minns att jag för en herrans massa år sedan gjorde tappra försök att lära min lillasyster namnet på alla 150 pokémons som fanns i det första spelet. Ritade kort och skrev ner namnen och tog i med pedagogikhårdhandskarna, men det gick sådär. Jag antar att det ska börjas i tid för att det ska funka!
Igår stod det inte bara trevligt sällskap på menyn, utan också en väldans massa Rock Band. Vi samlades hemma hos Tommy, som blivit lite av standardvärd till våra Rock Band-kalas. Till saken hör att Tommy just köpt en ny Xbox 360, då den gamla från releasedagen beslutat sig för att ge upp. Hårddisken flyttade han över, så alla nedladdade låtar fanns ju kvar på den.
Men när man ska spela Rock Band så är det lite som att gangbanga xboxen från alla möjliga håll och kanter. En Xbox 360 har tre usb-portar, två fram och en baktill. Saker som ska kopplas in via usb är en mikrofon, ett trumset och en extra gitarr, vilket betyder att om man använder sig av en trådlös nätverksadapter så måste denna kopplas ur för att frigöra usb-porten på baksidan. Fine, vi ska ju bara lattjolira, och kan likaväl göra det offline, tänkte vi.
Men nu var det ju så att de nedladdade låtarna var knutna till Tommys gamla Xbox 360. Men för att det ska funka att bara spela låtarna från profilen måste man vara uppkopplad mot live. Ni ser ju vart det här leder… Vi var helt enkelt en USB-port för kort. Låtarna som var nedladdade fanns kvar i listan, men när vi valde någon av dem blev vi utkickade till bandväljarmenyn.
Att tvingas bläddra förbi många av Metallica och Oasis-låtarna kändes som ett hån. Alla låtar med en liten pil framför som Tommy så fint betalat för var tabu. KUL, tyckte vi ironiskt och beklagade oss över Microsoft med många fula ord innan vi tillslut lyckades vi skrota fram en tillräckligt lång nätverkssladd för att kunna koppla in internet genom nätverksporten på baksidan.
Ska det vara såhär? undrar jag för mig själv i bästa Sverker Olofsson-anda. Har man en konsol med såna uppenbara hårdvaruproblem får man hitta på ett bättre system som låter dess användare ta del av det content som de faktiskt betalat för.
Allt meck och strul drog ner Rock Band-humöret en smula och det slutade med att vi satt och Buzzade oss igenom kvällens sista timmar, men inte fasiken fick jag annat än råmycket smisk. Trots att jag fick nöja mig med att komma sånär som på sist varje gång så gillar jag ju Buzz. Skönt att man kan spela upp till åtta spelare, och det är bra att de äntligen fått till trådlösa buzzrar. Även om jag ogillar själva designen på buzzrarna, som fortfarande känns kantiga och plastiga.
Och en annan sak. Ibland undrar jag hur man umgås utan tvspel. Jag har nog glömt hur man gör det.
Okej, egentligen räcker det ju inte att ett spel innehåller zombies för att det ska bli bra. Jag vet det. Borde inte Capcom ha hajat det också?
Uppenbarligen inte, för de verkar ha skalat bort allt som var fantastiskt med Dead Rising till Xbox 360 när de nu ska ge ut en Wii-version i slutet av februari. Spelet använder sig av samma motor som Resident Evil 4-remaken till Wii, så perspektivet kommer snarare att vara kika-över-axeln än den tredjepersonsvy vi såg i Dead Rising till 360.
I ”Dead Rising: Chop til you Drop” har inte bara antalet zombies kraftigt reducerats, utan flera av spelets stora element har påverkats. Hos Kotaku hittar jag den här listan:
- Inga tidsgränser.
- Spelaren är inte låst till en enda sparfil.
- Frank kan bara bära ett närstridsvapen åt gången.
- Större vikt på skjutvapen och ammunitionssamlande
- Frank kan inte hoppa.
- Ingen fotografering
Den ständigt tickande klockan och faktumet att man inte kunde helgardera med flera sparfiler drev många som spelade 360-versionen till vansinne, men i mina ögon var det verkligen viktiga delar av spelet som peppade mig till att spela om det flera gånger och finslipa min spelteknik.
Screenshot från Wii-versionen
Jag var skeptisk redan i somras, men nu blir jag allt mer övertygad om att spela Dead Rising Chop till you Drop går ut på att önska att man hade en 360 och kunde få spela spelet på riktigt istället.
Det enda bra som kommit ur hela den här röran är den här musikvideon med det japanska bandet GaGaGa Special:
[youtube=http://se.youtube.com/watch?v=BYh54_zv26Y]
