Förra veckan släpptes Singularity till PC, Xbox 360 och PlayStation 3. Inte hört talas om det? Lugnt, det har ingen annan heller. Spelet verkar ha smygit sig ut i butikerna nästintill obemärkt. Lyckligtvis började jag känna suget efter något nytt att sätta tänderna i, så när det damp ner ett recensionsexemplar i brevlådan blev jag riktigt taggad och petade nyfiket in det i boxen.
Spelet är baserat på Unreal 3-motorn och således faktiskt riktigt snyggt. För utvecklingen står Ravensoft (som bland annat gjort Wolverine-spelet som kom för något år sedan, som inte alls är så kasst som man skulle kunna tro!).
Historien utspelar sig på den mystiska ryssbasen på ön Katorga-12 där Ryssland under kalla kriget roade sig med en rad skumma experiment. Givetvis gick någonting rejält åt skogen, ryssarna mörkade hela skiten och kom undan med det. Tills nu! Man spelar en soldat som ingår i en specialstyrka som ska undersöka vad som egentligen hänt på den hemliga ön som USA upptäckt på en satellitbild. Efter att ha kraschlandat med helikoptern vaknar man upp ensam och famlar sig fram till en tidsvrängarmojäng och börja nysta i öns hemligheter.
Hela ön är tidsmässigt instabil och man kastas mellan nutid där allt är skitigt och muterat men också tillbaka till femtiotalet när allt gick åt skogen. Det övernaturliga gör små besök med spökgubbar som skymtar förbi och hintar på fiffiga sätt om vad som hänt och kommer att hända. Man stöter dessutom ständigt på små lappar att läsa och bandspelare att lyssna på som för tankarna till Bioshocks omtyckta berättarteknik med bandspelare.
När tiden skiftar får jag starka Silent Hill-vibbar, ni vet när man hamnar i den där rostiga deppvärlden där Pyramid Head bor? Ungefär så, fast inte lika läskigt. Spelet använder sig istället av gubben-i-lådan-taktik och kastar monster i ansiktet på dig när du minst anar det. Skriker du inte till högt både en och tre gånger är det nog något fel på dig. Billiga trick kan man kanske tycka, men jag gillar det till en viss gräns och Singularity verkar vara ett spel som gillar att leva på gränsen. Att utvecklarna dessutom har influerats av både Fallout och Half Life blir snabbt uppenbart. Men det gör inte så mycket, det blir ingen pankakstårta med korv, utan bitarna passar smakfullt ihop och jag tror att Ravensoft lyckats röra ihop en riktigt fin rätt. (Jösses, jag och matreferenser?! Jag är hungig… sorry!)
En timme går fort när man har roligt, och det har jag. Spelet ser bra ut, är stämningsfullt och storyn fångar mig faktiskt. Men det kan förstås fortfarande gå åt skogen. Det gäller att storyn fortsätter var intressant, att fienderna utvecklas allt eftersom och att spelet vågar bjuda mig på lite utmaning. Men jag tror på Singularity och jag lovar utan att tveka att jag ska ägna det fler timmar!
