Att slå sig in bland de verklighetsbaserade FPS som finns idag är inte alltid det lättaste, spelen blir fler och fler och trenden börjar gå från WW2 mot nutid. Medal of Honor är en reboot av serien och baseras på det pågående kriget i Afghanistan, där får du följa 3 soldater på deras fartfyllda uppdrag. Singleplayer-kampanjen är utvecklat av Danger Close, medan multiplayer-delen utvecklats av vår svenska stolthet, DICE. Därför är det ganska så rejäl skillnad mellan single och multi, olika spelmotorer gör att det känns som två olika spel.
Att låta ett företag som DICE koncentrera sig på multiplayer-delen känns som ett riktigt genidrag med tanke på vilka framgångar de har haft med Battlefield-serien, gång på gång har de bevisat att de är en av de främsta utvecklarna inom genren. Multiplayern var det jag var mest nyfiken på och efter en 7-8 timmar känns det ungefär som att det faller ner i en springa mellan Modern Warfare 2 och Battlefield Bad Company 2, spelet känns väldigt ”Battlefield”-igt fast med mindre banor och ett intensivare gameplay med färre fordon och färre klasskillnader.
Över lag tycker jag det finns ganska lite vapen och tillbehör i spelet, det går ganska snabbt att låsa upp allt som är intressant vilket kan tyckas lite synd då den där moroten som får oss att verkligen fastna för spelet försvinner. Fast ska man tänka positivt så hjälper det att skapa balans i spelet, desto fler vapen, attachements och perks man slänger in desto större är risken att man skapar obalans.
Det som imponerat mig mest hittills förutom att spelet varit så satans snyggt är hur otroligt bra de fått till ljudeffekterna, det känns verkligen som att det är rejält tryck i vapnen och ljuden från en sniper-kula som missat dig med några centimeter för att sedan slå rakt in i ett träd eller det grymma eko som skapas när man står och skjuter sin AK i en trång korridor är så bra det bara blir, där är Medal of Honor helt överlägsen konkurrenterna.
Mina största klagomål är väl egentligen att man dör lite för lätt, i kombination med att många av banorna är lite för öppna, alldeles för många spelare per lag, de vapen som finns är väldigt lätta att hantera och introduktionen av scorechains uppmuntrar lite för mycket till camping. Scorechains är ungefär som Killstreak Rewards från MW2, fast något smartare designat. När du når en viss summa poäng (som kan komma från både kills, assists och att göra objectives.) belönas du med antingen en offensiv eller defensiv support action. Offensiv actions brukar låta dig skjuta missiler eller liknande mot motståndarna för att få lite kills medan defensiva hjälper hela laget med tex ammo som gör mer skada eller en tillfällig radar samtidigt som du själv får en ganska rejäl dos med poäng som räknas mot din nästa scorechain reward.
Även om det låter som jag klagar på ganska mycket gäller det att kunna anpassa sig till spelet och försöka hitta ett sätt att spela som fungerar för en själv, när man väl gjort det inser man att Medal of Honor är ett väldigt kul och välgjort multiplayer-spel även fast det kan vara lite svårt att konkurrera ut Halo: Reach och det kommande CoD: Black Ops.
Kampanjen har 10 uppdrag att erbjuda, ett gäng baserade på stealth blandat med helikopterskjutande och långdistans sniping utöver de vanliga ”guns blazin”-uppdragen gör att spelet känns väldigt varierat och att spela igenom hela spelet i en sittning hade inte varit några problem då kampanjen inte är så lång. Kort och välgjort kan man beskriva det som, fast det har gått och blivit mer eller mindre standard inom genren vilket bara är positivt i mina ögon, det är sällan ett FPS kan hålla en intresserad i mer än 5-6 timmar i single player.
I slutändan är jag nöjd med Medal of Honor, singleplayer-delen var bättre än jag väntat mig medan jag hade hoppats lite mer på multiplayer-delen. Om inte annat duger det till att slå ihjäl tid i väntan på Call of Duty: Black Ops.
