Xboxflickan & Nikke

Under helgen har min härliga vän Andreas varit på besök och en hel del spelande i co-op blev det för oss. Gamla klassikern Ikaruga åkte fram och vi gjorde en genomspelning tillsammans, tanken är att vi ska försöka klara det på en credit om vi gör lite försök här och där känns det inte som en omöjlighet. På vårt första försök tillsammans använde vi runt 4 credits var, känns helt ok som start. Vi får väl se hur seriöst vi vågar gå in för det i framtiden ;-)

Ikaruga är ett shoot ‘em up där allting handlar om färgerna svart och vitt. Med en knapptryckning byter du polaritet på ditt skepp, är du vit absorberar du vita skott medan svarta skott blir dödliga och vice versa. För att få hög poäng ska du skjuta 3 skepp av samma färg i rad för att få enorma bonuspoäng av sk ”chains”.

Hela spelandet fick mig att tänka på den gamla räven i videon som inte tyckte spelet var svårt nog i single player, så han spelar 2 player, fast ensam. En hand på varje stick, galet skillat och verkligen kul att se.

Ikaruga finns idag tillgängligt på XBLA för 800MSP.

Det här gästinlägget är skrivet av Joakim från familjenspel.se.

Jag är trettio år, det betyder väll att jag har blivit vuxen, eller? Jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag känner att jag borde vara det men att jag verkligen är långt ifrån det.

Min mor har alltid påtalat för mig att tv-spel är inget man skall hålla på med i min ålder, så har det varit sen jag var arton år så det är i själva verket inget nytt, av vissa delar av den lite äldre generationen så är tv-spel en syssla för barn och det är svårt att få dem att lära om. Samtidigt kan min mor spela spel på Facebook och se det som helt okej, det är underligt det där egentligen.

Mitt liv kretsar verkligen kring spel, det har det väll alltid gjort från de dagarna som jag spenderade läsandes läxorna samtidigt som jag spelade Championship Manager 97/98 (för övrigt ett perfekt spel att belöna sig med när man klarat av ett kapitel i samhällskunskaps boken) till idag då jag spelar tv-spel kanske åtta timmar per dag i snitt.

Så vart vill jag komma undrar du? Jo idag har vi min generation gjort tv-spel accepterat och att samlas ett gäng polare och spela Rockband eller Singstar på förfesten är inget konstigt. Vår generation kommer eller har redan börjat skaffa barn och dessa föds in i tv-spel på ett helt annat sätt, själv fick jag tjata på mina föräldrar att få en Atari 2600 Jr när jag var 6år och att senare få en NES var ju höjden av lycka.

Min äldsta dotter, Saga, hon behöver inte tjata, hon ägde redan när hon var sju en Nintendo DS och de spel hon vill ha köper jag till henne. Jag har ett synsätt på spel som inte bara är att det är för skoj skull, det är också i många fall lärorikt att spela tv-spel.

Saga började med att redan vid fyra spela många av Kalle Kunskap spelen, jag tror att det gav henne både bra med kunskap men också samtidigt förde in henne i spelvärlden på ett bra sätt.

Idag har Kalle Kunskap fått maka plats på sig och det är Civilization Revolutions och Civilization V som varvas med The Sims 3, Starcraft 2 och även Professor Layton. Även här finns det en massa kunskap att ta till sig för en snart nioåring, det handlar främst om att lära sig Engelska men även få viss kunskap om andra kulturer eller för den delen lära sig att tänka strategiskt eller lösa pussel.

Idag tar spelandet en helt annat plats i vårt liv, och vår generation har en annan syn på spelande, min åsikt är att det bara leder till gott.

Du kan läsa mer om Joakim och hans familjs galna upptåg på www.familjenspel.se!

Vill du också gästblogga på Xboxflickan & Nikke? Maila niklas.norgren(a)gmail.com med din idé!

Precis som med hockeyspelen så har jag inte spelat ett aktuellt fotbollsspel på runt 10 år, om inte mer. Därför är det lite svårt för mig att jämföra FIFA 11 med något annat, så det är lika bra jag låter bli. Det som slår mig efter att ha pillat lite i menyer och känt på lite matcher är hur otroligt välgjort och detaljerat allting känns. Att skapa sitt proffs och snabbt hoppa in i en match med 21 andra spelare går snabbt och smidigt, någonting som var helt otänkbart när jag senast spelade fotbollsspel på allvar (Tror det var World Cup 98.). Jag spelade på PC och att ens möta mänskligt motstånd var inte helt lätt, nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde spela så mycket. Tror jag tog hem VM-bucklan 30-40 gånger, mot datorn.

I början hade jag lite svårt för kontrollerna, men min polare Ken hjälpte mig igång. Vi lirade en match mot varandra medan han gav mig tips och förklarade kontroller, strategier och vad allt betydde etc. Just nu vet jag inte riktigt vilket spelläge jag tycker bäst om, jag vill verkligen tycka om att spela med min Virtual Pro i en fast position online men problemet är att det blir allt för inaktivt med så många spelare på planen, man får inte röra bollen tillräckligt ofta under en match helt enkelt. Jämför vi det med NHL 11′s Be a Pro så känns det mycket roligare då hockey är både mer intensivt och har färre spelare på plan.

Visste du att FIFA 11 slog rekord som det snabbast säljande sportspelet någonsin? Under de första dagarna fick man ut hela 2.6 miljoner spel. Dessutom kopplade hela 11.3 miljoner spelare upp sig under 1:a och 2:a Oktober, mycket imponerande siffror. EA Sports firar detta genom att släppa det planerade DLCt ”Ultimate Team” helt gratis, tanken var att det skulle kosta 400MSP (ca 45kr). Ultimate Team är ett innovativt spelläge inom genren som blandar in manager-element i ett slags Trading Card Game där spelarna kommer i form av kort, man kan köpa samla och byta kort med andra spelare världen över, slagen avgörs genom att spela matcher mot varandra.

I slutändan föredrar jag nog hockey framför fotboll ändå, men FIFA 11 har absolut sin charm och är helt klart värt att spela för variationens skull.

Igår lyckades jag äntligen nå upp till 200,000GS, känns otroligt skönt att passera gränsen och lyfta bort all press från sig själv. Egentligen ska man väl inte pressa sig själv så mycket, men efter att jag börjat blogga om de sista poängen mot 200k var det svårt att låta bli. CSI: Deadly Intent (1000/1000) som jag tidigare skrev om, klarades av på runt 7-8h. Inte särskilt svårt förutom att man fick stångas lite med den otroligt sladdriga kontrollen, märks att spelet konverterats direkt från PC. Passade även på att spela lite mer Blade Kitten (75/200) där jag klarade av ungefär första halvan, spelet baseras på en webcomic med samma namn.

Är inte det där en kattsvans..?

Spelade även igenom GM Mode i NHL 11 (330/1000), vilket bestod mest av att simulera säsonger i 2 timmar XD Bestämde mig även för att klara den sista questen för en achievement i Borderlands (1565/1750) senaste DLC också, skönt att ha det gjort men jag är rädd för att det blir ännu segare att ta de sista poängen i spelet… Därefter hade jag bara 50 poäng kvar och jag hade sparat ett par enkla achievements i Lara Croft: Guardian of Light (175/200), såg tom till att hamna på 200,000 jämt :)

Vad händer nu då? Det första jag gjorde var att plocka fram min PS3 ur garderoben, det är på tiden att den vaknar upp ur sin dvala. Det har ju faktiskt släppts en hel drös med intressanta exklusiviteter till denna maskin under de senaste 2 åren. Än så länge har jag inte kopplat i den, det är jag lite för trött, grumpy och förkyld för att ta just nu men under veckan drar vi igång helt klart. Har köpt på mig Uncharted 1-2 och Infamous, sen är jag på jakt efter Heavy Rain och Killzone 2 för att nämna några. Demon’s Soul kanske man skulle ta en titt på också, alla säger ju att det är så bra medan jag tycker det ser aptrist ut.

Metroid: Other M har legat jämte TVn sen releasen också, vore ju dumt att inte lira det inom en väldigt snar framtid när man ändå betalat fullpris för det. Xbox 360 kommer jag inte sluta spela, om ni nu trodde det :P Nejdå, har tänkt försöka ägna min 360-tid mestadels åt NHL 11 och FIFA 11 och troligtvis Medal of Honor som släpps ny i veckan.

Ja som ni ser så har Angelica’s katt Dante fått bo hos mig lite, än så länge har han inte ställt till med några större sattyg men jag tror det är värt att spela in en liten videoblogg där jag går runt och visar vad han ställt till med runtomkring lägenheten (Han har skuttat in i både skafferiet och kylskåpet flera gånger tex..)

I det här gästinlägget delar Niklas från Megastorm.se med sig av sina tankar.

Det händer ibland att man blir besviken. Inte den där jättebesvikelsen man kan känna om man överhypat någonting som man gärna ofta gör med spel. Utan med den där lilla stillsamma känslan av besvikelse när det inte riktigt går som man tänkt sig.

Oftast händer det mig när jag kör fast. Jag är ingen spelguru som klurar ut alla pussel och gåtor på egen hand och jag är har ett alldeles för kort tålamod för att verkligen försöka allt. Detta handlar främst om en av mina favoritgenre – nänmligen peka-och-klicka spelen. Men även små pussel som finns i actionspel för att skapa lite variation. Jag är ganska kass på pussellösningar och även fast jag gärna spelar spel som Monkey Island så måste jag erkänna att jag fuskar ibland. Dels för att det är så enkelt att fuska nu för tiden och för att mitt tålamod, som sagt, är alldeles för kort.

Ibland kör jag fast när jag ska möta en viss boss. Senast det hände var i Mini Ninja där jag klarat ut hela spelet utan vare sig hjälp eller fusk ända tills jag kommer till sista bossen. Den går bara inte att besegra. Jag kollar både Walktrough och klipp på Youtube men det enda jag kommer fram till är att jag verkar sakna det jag måste ha. Att någonstans under äventyret så missade jag någonting jag behövde. Då blev jag så besviken att jag faktiskt stängde av och även fast jag verkligen tyckte om det spelet så kommer jag inte att ta upp och spela det igen.

Nu kan man ju köra fast av andra anledningar. Oavsett om det är ett pussel som inte går att lösa eller en en boss som är för stor och svårt – eller om spelets design bara gör så att man går vilse (Nu kom jag att tänka på det gamla Devil May Cry 2-spelet här) så finns det ju en stor risk, i alla fall när det gäller mig, att jag stänger av och aldrig sätter på spelet igen. Då blir jag besviken på både mig själv men också spelet.

Nintendo har fattat det här. I deras New Super Mario Bros Wii så kan spelet hjälpa en att komma vidare om det blir för svårt. Jag hoppas fler spelstudior gör som Nintendo och inte låter små saker stå i vägen för oss ändå vill spela spelet.

Läs mer av Niklas kloka tankar på megastorm.se! Vill du också gästblogga på Xboxflickan & Nikke? Maila niklas.norgren(a)gmail.com med din idé!

Dags för lite allvarligt Achievement-snack, har ju slackat lite och det är mer än en vecka sen jag skrev om hur achievement-jakten mot 200,000GS går. Bättre sent än aldrig dock, och mycket att berätta finns det.

Två spel har jag bara småbörjat med, provat på om man så vill, Blade Kitten (15/200) som släpptes på Live Arcade för 2-3 veckor sen har jag fingrat lite på. Känns som ganska bra plattformsaction faktiskt, rekommenderar åtminstone en trial. Det andra spelet är Castlevania: Lords of Shadow (35/1000) som efter 1-2h känns som ett nytt God of War-ish spel i mängden. Inget som sticker ut men absolut inget dåligt, hittills känns det ganska tight. Vet bara inte om jag är på humör för ett sånt här spel just nu, lyckades inte riktigt känna mig motiverad.

Självklart har jag fortsatt en massa med Dead Rising 2 (940/1000). Behöver bara kötta ihjäl 72,000 zombies och klara det i co-op så är båten i hamn. Skulle tippa på att runt 50h har investerats fler lovord och kärleksförklaringar behövs väl knappast.

Puzzle Quest 2 (200/200) har avslutats, efter att man klarat spelet gick det ganska snabbt att moppa upp de sista achievements man saknade.

För första gången på mycket länge har jag varit lite sportig av mig också, både FIFA 11 (415/1000) och NHL 11 (265/1000) har påbörjats på allvar, vet inte riktigt hur mycket achievements det blir i dessa spel i slutändan då det kan krävas lite för mycket tid för min smak. Framförallt har jag fastnat för ”Be a Pro” i NHL 11 där man spelar en position istället för hela laget, blir lite mer realistiskt och taktiskt. Speciellt roligt har jag haft online mellan stolparna som målvakt.

Under en kortare tid har två DLC-paket släppts, det första är Borderlands (1515/1750), Clap Traps Robot Revolution som jag och polaren Stan hoppade på med en gång. Själva uppdragsserien var ungefär 2 timmar lång, därefter väntar lite mass-samlande a la zombiehjärnor (Fast den här gången med ”Clap Trap scrap parts”). Tyvärr är 5 av DLCts achievements buggade och gör man ”fel” (vilket vi självklart råkat göra) så kan man inte låsa upp dessa achievements, som tur är ska de fixas i en patch i slutet av månaden och har man ändå lyckats uppnå achievementens krav så ska den låsas upp retroaktivt så fort patchen är installerad.

Det andra DLCt är The Sacrifice till Left 4 Dead 2 (1465/1500) som jag och polaren Ken ganska enkelt tog oss igenom på runt 45 minuter, ungefär som de andra DLC-paketen till L4D alltså. Efter det satt vi väl ytterligare 45min för att plocka upp de achievements vi missat. I övrigt 5 väldigt enkla achievements och 250 lätta GS inkasserades. Precis samma DLC finns även tillgängligt till första spelet, för samma pris (560MSP).

Nuvarande GS: 198,750G

Kvar till 200k: 1,250G

Erhållet sen senast: 1,555G

Som ni ser så är det inte långt kvar nu och jag tänkte faktiskt försöka snabba upp processen lite genom att plocka fram CSI: Deadly Intent som jag varit rätt sugen på under en längre tid, det andra CSI-spelet som finns till X360 var en riktigt rolig upplevelse. Mordutredningar i lite peka & klicka-stil och massor av ”Aha!”-upplevelser, tyvärr hade spelet rätt tråkiga achievements. Det räckte att man klarade spelet så hade man alla 5 (just ja, bara FEM) achievements.