Hur pinsamt är det egentligen att åka på ett pressevent och få chansen att spela Deus Ex: Human Revolution utan att ens ha provspelat några av de tidigare spelen? Ganska, måste Deus Ex-nooben i mig erkänna. Å andra sidan har jag inga föreställningar om vad det ska vara, jag är inget hängivet fan som behöver oroa sig över att bli besviken. Det lilla jag har vetat om Deus Ex har egentligen varit de gånger jag hört det nämnas, ofta med en viss vördnad i rösten, som ett av världens bästa spel.
Det första Deus Ex kom till PC 2000 och vad jag har förstått hyllades det för valmöjligheterna, den konspirationsladdade historien och de cyberpunkiga miljöerna. Man lekte med förbättring av den mänskliga kroppen och huvudpersonen kunde under spelets gång bygga vidare på befintliga och utveckla nya egenskaper tack vara nanomaskiner. Uppföljare Deus Ex: Invisible War släppes 2003, och nu 11 år efter att första spelet kom tar Eidos Montreal över facklan och skapar Deus Ex: Human Revolution. Det är ungefär det du behöver veta om du är helt obekant med spelserien.
Tillsammans med ett gäng andra spelskribenter och journalister fick jag lyssna på en kort presentation av spelet som för mig blev lite extra kort (tack snön och SL!). Rätt direkt fick jag hugga tag i en handkontroll och ge mig i kast med Deus Ex: Human Revolutions första timmar.
Om du absolut inte vill veta någonting alls om spelets historia så får du scrolla ner en bit, för jag berättar lite vad som händer i spelets början ungefär sådär som man brukar i förhandstittar.
Året är 2027, 25 år innan händelserna i det första spelet äger rum, och företaget Sarif Industries arbetar på olika sätt att förbättra den mänskliga kroppen och ge den nästan superhjälteliknande egenskaper med hjälp av så kallade Augmentations. Redan efter bara några minuter som säkerhetschefen Adam Jensen går det åt skogen hos Sarif Industries. Labbet brinner, otrevliga legosoldater knatar runt och pumpar forskarna fulla med bly i klassiska scener där jag står på andra sidan glaset. Jag får lära mig krypa genom lufttrummor, flytta lådor, hoppa och tillslut plocka fram pickan och sätta några tillfredsställande skott i några otrevliga typer. Men dom skjuter tillbaka och det gör riktigt ont. Jag får ganska snabbt lära mig att Deus Ex är så mycket mer än att bara springa med huvudet före in i eldstrider. Det går säkerligen, men något säger mig att det inte alls är tänkt att det är så spelet ska spelas.
Inledningen slutar med att jag åker på rejält mycket med däng, följt av en introsekvens där spelskaparnas namn rullar förbi. När jag återigen får vara med och leka har det gått ett halvår, och för att lappa ihop Adam har man tagit så många augmentations till hjälp att Terminator-Arnold skulle bli avundsjuk.
Väl iväg på vårat första uppdrag får jag välja huruvida jag vill använda mig av dödligt våld eller inte, men jag känner mig snäll och väljer bedövningsbössan. Att smyga, söva och lura soldater har jag längtat efter sedan jag spelade Metal Gear Solid 2 sönder och samman. När jag en stund senare nöjt hittat en fiffig väg förbi soldaterna genom att klättra flera meter upp i luften på plankor mellan lagerhyllor känner jag mig ruskigt duktig. Att ducka bakom lådor och grejer för att hålla sig utom fienden synfält är en grundläggande bit i Deus Ex, oavsett om du känner för att vara aggressiv eller vill smyga dig igenom banan. Till en början känns det lite avigt, men efter en stund känns kontrollen ändå helt okej.
Miljöerna är lyckligtvis fulla av saker att gömma sig bakom, och ofta finns det stegar, lufttrummor och andra alternativa vägar som gör sträckan mellan punkt a och b varierande. Det finns små gömställen lite överallt, där man nöjt kan sitta och fnissa åt soldaterna utanför som förvånat utbrister ”Huh! Where did he go?”.
När det kommer till uppgraderandet finns det stridsegenskaper, smygfärdigheter, teknologiska grejer och sociala skills att välja på. Jag upplever att man kan skräddarsy sina uppgraderingar för att passa sin spelstil, och det är nog också det som kommer att bli riktigt intressant med Deus Ex: Human Revolution. För den nyfikne finns det riktigt mycket att utforska. Överallt ligger digitala anteckningsböcker och skräpar, du kan hacka dig in i folks datorer och läsa deras privata mailkonversationer och snoka i topphemliga dokument.
När demot är avklarat kan jag inte riktigt slita mig och startar om från början. Jag provar lite nya Augmentations, andra vapen och alternativa vägar. Ni kanske har hajat vid det här laget att jag är riktigt förtjust i Deus Ex: Human Revolution, men det finns tyvärr några saker som skaver lite också. Systemet för att ta skydd känns en smula obekvämt, och jag lyckas inte riktigt få det att kännas lite vant och smidigt som jag skulle önska. Kanske behöver jag bara några timmar till med Herr Jensen för att sluta fumla bakom lådorna och kullerbytta in i fienden, men under demots gång lyckades jag inte helt få koll på det. Utöver det måste jag även säg att det ligger något bekant över momenten i spelet. Visst, miljön och historien känns spännande och fräsch, men alldeles för ofta stöter jag på gamla välanvända knep och klyschiga händelser. Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det känns som ett hopkok av spel jag redan spelat. Givetvis lär fullversionen ha ofantligt mycket att bjuda på, så det är nog egentligen ingen fara. Dessutom, så är väl gamla välbeprövade knep just det av en anledning? Jag håller tummarna för att spelet lyckas överraska mig när det väl gäller!
Deus Ex Human Revolution släpps någon gång nu under våren till PS3, Xbox 360 och PC.
