Xboxflickan & Nikke

Tekniska museet i Stockholm har plockat in spelutställningen Game On 2.0 och ställt fram över 100 olika spel från tidigt 70-tal fram till nutid som man får prova. Jag pep dit en sväng med Susanne Möller för att spela in ett inslag till P3 Spel (som kan höras i vår andra timme här!).

Jag har tidigare besökt Computerspiele Museum i Berlin, en mindre utställning som inte alls hade lika många spelbara maskiner tillgängliga, men däremot bjöd på lite mer information om spelkulturen och bjöd på flummiga experiementmaskiner som en gigantisk joystick och pong med spöstraff.

Game On är mer som en väldigt utförlig walk down memory lane. Maskin efter maskin står uppradad med allt från knasigheter som Vib Ribbon, gamla klassiker som Lemmings och nymodigheter som Alan Wake och Rock Band. Man har till och med passat på att smyga in färgglada alternativa varianter av handkontroller och spelkonsolerna, så som på bilden ovan där man kan lira Soul Calibur på en rosa Hello Kitty-Dreamcast. Mycket tjusigt! Väggarna är pyntade med tidiga skisser av Mario, Parappa the Rapper och Jak & Daxter.

Det enda egentligen minuset är att jag saknar viktiga milstolpar som Grand Theft Auto, Call of Duty, Battlefield, Resident Evil och Silent Hill. Antagligen för att göra utställningen så barnvänlig som möjlig har man blundat för 18-plus-spelen och valt att fokusera på spel som underhållning för hela familjen. Fullt förståeligt men också lite synd att låtsas som att en stor del av spelkulturen inte finns. I övrigt lyckas utställningen göra nedslag i nästan alla genrer och generationer. Mycket värt ett besök, men se till att ha gott om tid på dig för det är lätt att fastna!

Susanne spelar Steel Battalion. Sjukt peppig men avancerad robotsimulator. Varsågod för skryt: Jag klarade första banan på första försöket (med lite hjälp från co-pilot Susanne som skötte vindrutetorkare och brandsläckare!)

Så här kunde det se ut på 70-talet.

Över hundra spel och klåfingriga gamers som klämmer på alla? Någon måste ju fixa när saker och ting går sönder! Här lagar husmekanikern Andy ett flipperspel.

Game On 2.0 kommer att finnas kvar på Tekniska Museet ändå fram till påsk för den som är sugen att besöka. Ett tips är att spana in utställningen på onsdag-kvällar, då är det billigare inträde!

Ännu en gång har jag varit borta och nästan badat i gamla spel på Retrogathering 2013, det är 4:e året i rad jag besöker mässan och det är så härligt att se hur den växer och blir större och bättre för varje år!

Något.. stort, ur Warhammer?

Som vanligt hade de fyllt ett helt rum med diverse gamla spelkonsoler och datorer där det var fritt fram att testa.

På plats fanns många försäljare, här syns Super Motaros bord.

Varje år avgörs Pong SM under Retrogathering.

Fler demostationer.

Så här såg det ut ungefär en timme efter öppning, värre än julruschen!

Ett bord hade mer eller mindre specialiserat sig på Sega-spel, här kunde man prova på innan man bestämmer sig för ett köp.

I en monter fanns någons mycket speciella samling av Alice i Underlandet-spel.

Nize blev stolt vinnare av Pong SM 2013, ett stort grattis!

Jahaja, ni sitter och spelar Grand Theft Auto 5 ni? En annan har fullt upp med att spela det hyperminimalistiska webbläsaräventyret A Dark Room. Alldeles gratis är det också.

Spelet tar sin början i ett mörkt rum där du ges möjligheten att tända en eld. Så småningom får du sällskap som hjälper dig att bygga fällor medans du håller elden vid liv, samlar ved, bygger stugor och plötsligt står du där med en by av modell mindre, redo att jaga, samla resurser och utforska världen. Simpelt upplägg, inga utdragna dialoger eller sega sekvenser. Bara text. Bara… spel.

Jag fattar, GTA 5 är säkert fantastiskt roligt. Men jag orkar inte. Är jag knäpp? Kanske lite. Är det okej att ibland bara behöva något enkelt, rakt på sak och simpelt där man bara får fippla runt med lite resurser och klicka på knappen ”slå” när man vill slå att ens gubbe ska slå? När man inte orkar bläddra mellan sjutton olika vapen, fixa frisyrer, hålla isär massa uppdragsgivare, köra ifrån polisbilar och handla på aktiemarknader samtidigt som man försöker uppfostra två kids, lära sig bogsera bilar och lydnadsträna en hund.

Så där sitt ni där i era nysnodda sportbilar och glid runt i Los Santos, med miljontals polygoner, hundratals timmar dialog och uppdrag in i det oändliga. Gör ni det, så hänger jag här borta. Jag måste nämligen slänga på mer ved på elden.

Okej, det är svinsent men jag hinner med några rader om skräckspelet Outlast som några AAA-utvecklare hoppat av Ubisoft och EA och bildat Red Barrels för att göra. Ni känner igen upplägget, ensam journalist beger sig till mystiskt mentalsjukhus efter anonymt tips, praktiskt beläget i ödslig bergstrakt utan mobilmottagning.

Jag köpte det i helgen (runt 200 spänn!), tänkte lira vidare idag och det gick bara inte att sluta spela trots att klockan är långt efter läggdags. Blir alldeles lycklig av känslan att inte kunna släppa att spel, så jag bara låter det hända och det enda som fick mig att sluta den här gången var eftertexterna.

I jakt på det där perfekta scoopet så klättrar vår journalist Miles Upshur in genom ett hål i gallret och finner sig ganska snart instängd med diverse hemskheter i mentalsjukhus Mount Massive Asylum. Målet blir lätt, ta dig ut helskinnad, och med lite tur kanske faktiskt lyckas banda det där scoopet. Vi snackar välgjord förstapersonsvy (yay, Miles har ben och armar till exemepel!), vänster musknapp för att interagera, höger musknapp för att hålla upp videokameran för att försöka filma intressanta saker. På köpet får du kamerans mörkerläge som lindar in de nattsvarta miljöerna i ett grönt skimmer, tillräckligt för att kunna hanka dig fram genom nedsläckta sjukhuskorridorer.

När du stöter på motstånd gäller att lägga benen på ryggen eller ägna sig åt århundradets mest obehagliga kurragömmalek. Som perfekt stämningshöjare har Red Barrels gjort ett superbt jobb med att få Miles att kännas närvarande med tunga andetag och händer som fumlar med kamerabatteribyte.

Viss irritation letar sig in ibland när jag är jagad och spelet inte är så bra på att hinta om vart jag ska. Det blir lite trial and error, men aldrig så mycket att jag stänger av. Skrämseltricksen med att det dyker upp gubbar när jag tittat bort för en sekund kan tyckas billigt, men jag köper det också. Visst, ibland blir det förutsägbart med ofta så slutar det med att jag förväntar mig saker på ett visst sätt, jagar upp mig själv bara för att upptäcka att ingenting alls händer. Och precis lagom tills jag slappnat av hittar spelet ett nytt sätt att skrämmas.

Outlast är inte särskilt nyskapande. Vad det däremot gör är att ta allt det där vi lärt oss av skräckspel genom tiderna och gör det riktigt finslipat. Läskiga miljöer, ruggiga ljudeffekter och en lagom dos gubben-i-lådan-skrämsel. Lägg på en story som faktiskt gör mig nyfiken, så har vi ett riktigt grymt spel. Kanske inget för den nervsvage, men för mig som älskar skräck är det här efterlängtat och jag skjuter gärna på läggdags några timmar när chansen ges.

I åtskilliga säsonger av P3 Spel har vi fått höra Josef Fares prata om hur fantastiskt hans spel kommer att bli, trots spelutveckling visat sig vara det svåraste han någonsin gett sig in på. Josef lovade att Brothers: A Tale of Two Sons skulle bli ett unikt spel, någonting riktigt och viktigt. I ett avsnitt bjöd han till och med hem ett gäng pensionärer för att låta dem provspela.

Av det jag fått höra om Brothers så lät det ju som att Josef och teamet på Starbreeze var något spännande på spåren, samtidigt som jag vet att bara för att man är bra på att göra film så betyder inte det att man är bra på att göra spel. Men nu är alltså Brothers: A Tale of Two Sons här, och bara för en liten stund sen såg jag eftertexterna rulla. Två bröderns resa genom skogar, berg, grottor och ruiner för att finna ett botemedel till den döende fadern, där berättelsen växer fram genom kontrollen och spelmekaniken. Inte en svamlig dialog eller långdragen filmsekvens så långt ögat kan nå.

Jag gillar…
• Världen, som växer och överraskar mig för varje ny del.
• Att man hela tiden tas framåt och nästan aldrig hinner tröttna på en viss typ av pussel eller ett särskilt område.
• Fiffiga achievements som uppmanar till att utforska sidospår.

Däremot så gillar jag inte…
• Att spelets första timme kändes lite väl gullig och förutsägbar.
• Hur kontrollen ibland känns lite bångstyrig, men det är å andra sidan inte varje dag man styr en gubbe med varje styrspak.

Brothers kanske inte vinner pris för flest polygoner på skärmen, men vem bryr sig om det när det känns som en John Bauer-målning som vaknat till liv?

Vill man spela Brother: A Tale of Two Sons så kan man i dagsläget göra det på Xbox 360, men så småningom kommer det dyka upp även på pc och till Playstation 3.

Mina bästa poddgrabbar Victor Leijonhufvud, Christer Engström och Johan Hallstan har lyckats skrapa ihop 50 avsnitt av sin populärkulturpodcast Overkligt och jag fick äran att vara en del av jubileumsavsnittet. Hipphurra! Lyssna gärna om ni vill höra mig prata om saker så som Gamescom, Dark Souls 2 och Bioshock Infinite-DLC.

Just nu passar jag på att peppa inför helgen, den ska nämligen spenderas ihop med Nikke! Vi bor ju fortfarande i varsin ände av landet så att sitta jämte varandra i soffan och lira ihop är lite av en lyx, men det är just den lyxen som vi tänkte ägna oss åt dom kommande dagarna. Vi har dessutom laddat upp med en hel hög Magic-kort som vi ska bygga lekar av och spela med. Core Set 2014 är ju här med massa nya kort! När det kommer till digitala spel så tänkte vi sikta in oss på att spela klart kampanjen i Gears of War Judgement. Pepphelg comin’ up!

Så här såg det ut förra sommaren när vi gjorde ungefär samma. Spelade magic, tv-spel och hängde!